Braathen Dendrokronologiska Undersökningar

Lunnevägen 2,   SE-46144 Trollhättan,   Sweden
Tel.: +46 520 19546   Mobile: +46 704 540 331
alf@alfdendro.se

Prov från Husaby kyrka

Identifikation Antal mätta årsringar ringen Savved Vankant Årtalet för yttersta-innersta mätta årsringen
1 Tornet, virke från norra trapphusets tak 122 V 1275 1154
2 Långhuset, sekundärt använd väggstock vilande över 4:e dragband från väst 75 V 17341660
3 Långhuset, 4:e dragband från väst 69 S.k 1575 1660
4 Långhuset, 5:e dragband från väst 110 S.k. 1571 1507
5 Långhuset, 7:e dragband från väst 77 S.k.
6 Långhuset, 6:e dragband från väst 106 S.k. 1579 1474
7 Långhuset, 9:e dragband från väst 79 S.k. 1574 - 1496
8 Eroderad stockända av ek,förvarad i den äldre klock-kammaren, museirummet under nuvarande klockkammaren. Stockändan hittades under långhusets nordvästra del år 1902 vid grävning för att inreda en kolkällare 173 - 1022 - 850
9 Tornet, norra trapphusets innertak, grov bjälke från nord-väst 113 - 1274 - 1162
10 Långhuset, söder, inre rem stycke, borrprov vid fönstret 244 V
11 Långhuset, söder, mot västra väggen, laskad del av inre remstycke 188 -
12 Långhuset, norr, vid västvägg laskad del av inre remstycke Virket kommer från samma träd som no 11. 176 -
13 Långhuset, norr, inre rem stycke, mittdelens östra ände 193 V
14 Långhuset, f.d. dragband vid västra väggen, åt norr 79 -
15 Sakristian, remstycke i fem delar, södra änden 142 -
16 Sakristian, remstycke, del no 2 från söder 206 V
17 Tornet, norra trapphuset ek kort förskalningsbord i nivå cirka 4 m ovanför det nedre fönstret. Storlek: 325x125x40 mm 56 - 1089 - 1034
18 Tornet, norra trapphuset ek kort förskalningsbord omedelbart till vänster om no 17. Storlek: 355x117x35 mm 66 - 1072 - 1004
19 Tornet, plan 3, armerad dörr passande till långhusets norra port (nu igensatt) Tre bord, no 19, 20 och 21 135
20 95 -
21 186 -
22 Tornet, plan 4, armerad dörr passande till långhusets södra port. Tre bord no 22, 23 och 24 148 -
23 191 -
24 173 -
25 Sakristian, remstycke no 3 från söder 131 -
26 Sakristian, remstycke no 1 från norr 127 - 1553 - 1427
27 Sakristian, mittbjälke Öst-väst, ligger med inmurade ändar. Den enda avfasade kanten uppfattades i fält såsom van kant, men kan vara säte för en avfläkt splint. Förnyad inspektion rekommenderas 60 V? 1531 - 1472
28 Sakristian remstycke no 2 fr N 195 V? 1565 - 1361
29 Tornet, plan 3, dörr av fur (fyra furubord), klädd med kryssade ekbord (se no 38, 39) 72 -
30 Dörr enligt no 29 76 - 1640 - 1565
31 Dörr enligt no 29 74 -
32 Dörr enligt no 29 57 -
33 Tornet entré i väst, låsbom Ek 55 -
34 Koret norr, remstycke 45 - 1548 - 1504
35 Koret söder, remstycke 66 - 1549 - 1484
36 Koret söder, snedsträva no 4 från öst 55 - 1535 - 1481
37 Koret norr, snedsträva no 1 från väst 37 V 1552 - 1516
38 Tornet, plan 3, dörr, Ek enligt no 29, ekbord 86 - 1615 - 1530
39 Tornet, plan 3, dörr, Ek enligt no 29, ekbord 91 - 1658 - 1568


 

Kommentar: S.k. = stammens kurvatur och kan tolkas såsom att endast ett fåtal (0 - 10) årsringar vid provtagningsstället har avlägsnats från den ursprungliga trädstammen, gäller fur. För ek, se RAÄ1982:1

Kommentar forts.

Prov no 8, 17, 18, 33, 38 och 39 består av ek, övriga virken består av fur

Prov no 1: Ett av virkena i norra trapphusets tak går igenom nuvarande klockkammarens norra vägg och skjuter ut några cm i klockkammaren. Denna del är något brandskadad. Borrprovet innehåller till stor del grenanfang. Denna del kan inte användas för datering. Kompletterande borrprov har tagits i den del av

bjälken, som vilar över trapphusets murkrön. Prov no 9 är nästan identiskt likt prov no 1, alltså har virkena huggits ur samma fur.

Prov no 8 utgöres av en starkt eroderad stockända, år 1902 funnen vid grävning för plats åt kolkällare under långhusets norra och östra del. Stockändan förvaras i plan 4, rummet under klockrummet.

Mätningen har skett längs en obruten linje från en punkt på periferin in mot märg. En annan del av periferin är 17 mm mera utskjutande. Denna del innehåller c:a 20 (troligen 19) årsringar som är yngre än den yngsta av de daterade årsringarna. Den ursprungliga ekstocken har innehållit minimum 12 och maximum 17 årsringar i savved, vilka har bortförts. Därtill kommer att ett obekant antal årsringar i kärnved har eroderats bort.

Av ovanstående följer att eken har fällts ett obekant antal år efter den nedre gränsen 1054 (1022 + 1 + 19 + 12 = 1054).

Prov no 17 och 18: Mått: 330x115x35 mm respektive 330x125x36 mm.

Borden satt mycket lätt fixerade vid väggen och togs ut utan besvär. De kan lätt återfästas med hjälp av några gram kalkbruk. Läget var cirka 4 m ovanför det lägre trapphusfönstret på motsatt vägg. Ena ändytan är jämnt avhuggen. Borden kan därför antagas ha tillyxats från överbliven stump från ett konstruktionsvirke vid uppförandet av den äldre delen av tornet eller av ett äldre långhus. Linjer, som förlänger radialstrålarna har ritats ut. Den således extrapolerade märgen har ett läge cirka 250 mm från den yttersta årsringen. I den ursprungliga stocken har savveden plus ett obekant antal årsringar (åtminstone en ring) i kärnveden huggits bort. Typvärdet för antalet årsringar i savved är 14 med standardavvikelse plus 3, minus 2. För prov no 17 gäller således att eken har tidigast huggits år 1104 vilket är ungefär det tidigaste år då tornet kan ha uppförts. I någon skrift har man antytt att man skulle kunna få en grov skattning av fällningsåret genom att att skatta hur tjock ekens stam vanligen är när eken fälles. Jag tror inte på metoden. Läsaren av denna rapport må göra ett försök till argumentationslös spekulation om hur mycket kärnved som kan ha huggits bort, vilket skulle ge en skattning av när tornet har uppförts. I följande beräkning har följande ingångsvärden använts: radiell tillväxt under 10 år = 19 mm, savvedslagret bredd = 27 mm och barklagret bredd = 50 mm.

Vi erhåller sambandet mellan ekens fällningsår och ekens diameter på obekant höjd över marknivå enligt följande tabell:

Årtal        1103     1113     1123     1133     1143     1153
Diameter  564       602       640       678       716       754   mm

Erfarenhetsmässigt användes ganska långsträckt växande ekar vid kyrkobyggen. Möjligen användes även tjockstammiga ekar av typ sparbanksek för huggning av takspån. Ovanstående tabell kan endast utgöra underlag för ren gissning. Glöm den!

En byggnadsteknisk och konstvetenskaplig jämförelse med liknande kända byggnader skulle ge ungefär lika stor osäkerhet i tidsbestämning, historisk betraktelse likaså. En konstvetenskaplig jämförelse har fördelen att argumentera med sakunderlag. En historisk betraktelse skulle troligen bygga på en hypotes. De tidiga dateringsförslagen av klocktornet i Husaby, som synts i en och annan skrift, har lämnats utan argument, men förekommer i samband med historiska uppgifter.

Det bör understrykas att vi endast kan dra slutsatsen att tornet har uppförts ett obekant antal år efter 1104. För tornets översta del, se särskild utredning.

Iakttagelser angående tornets byggnad.

Beskrivningen underlättas av följande förklaringar: Plan 1 = golvnivån vid entréen, plan 2 = golvnivån (ungefär, en radikal ombyggnad har skett) i nuvarande orgelläktaren, plan 3 = golvnivån i den kammare från vilken man har tillträde till långhusets vind, plan 4 = golvnivån i nuvarande museiutrymmet, som vid tornets uppförande var klockkammare, plan 5 = golvnivån i nuvarande klockkammare. I äldre torn är det vanligt att man har ändrat golvnivåer. I Husaby har öppningarna från trapphusen varit styrande för golvnivåerna i plan 3 - 5 vilka är oförändrade sedan byggnadstiden.

Den nuvarande klockkammaren är tillbyggd (efter 1275). Detta framgår av ändring i murstensskiftena under de övre bomhålen på den södra yttersidan och att ljudgluggarna i kammaren tillhörande plan 4 är oförändrade sedan byggnadstiden. Trapphusen har höjts en våningshöjd och har där ändrad invändig form. Det nuvarande långhusets yttertak skymmer delvis de äldre ljudöppningarna åt öster och har givit anledning till att höja tornet.

Jag har uppfattningen att tornets utrymmen förutom klockkammaren har använts såsom förrådsrum. De externt placerade trapphusen har givit extra golvyta i förrådsrummen och underlättat trafiken vid godsförflyttning. Det finns exempel på att kyrkliga förrådsrum i övre våningar haft en från ytterväggen utstående grov träbom avsedd för talja och rep såsom hissanordning. Jag har i Husaby inte upptäckt markering i muren, som skulle kunna tyda på en tidigare förekomst av bom. En eventuell lastbom kan ha varit placerad omedelbart under tornets tak.

Den kyrkliga organisationen bedrev en omfattande handel och använde i stor utsträckning tornen såsom förrådsrum. Jag har till exempel daterat golvbräderna (1298) i en sädesbinge i Hörsne kyrka på Gotland. I östra och södra Sverige finns ett flertal exempel på byggnader, som helt eller delvis varit utformade för förvaring av handelsgods. I västra Sverige bör man undersöka om det finns byggnader, som delvis haft samma funktion av relativt inbrottskyddade förrådsrum. Husaby, Söne och Läckö är exempelvis värda en undersökning. Historiker antyder att Husaby haft en roll i stiftets administration, som gått utöver vad som är fallet i ett ordinärt pastorat. Måhända kan man se biskop Brynolf Gerlakssons byggnadsanläggning i Husaby (senmedeltid) såsom en del i en omorganisation av varuhanteringen och att Husaby dessförinnan genom sekler varit en magasineringsplats.

Tornet saknar utstående sockel, vilket inte skall uppfattas såsom ett primitivt drag. Avsaknaden av sockel är inte typisk för någon bestämd tid. Jämför med långhuset i Kestad och halva långhuset i Råda! Dessa har uppförts i skilda epoker. Tornet har uppförts med en väl utvecklad känsla för estetik.

Iakttagelser i övriga byggnader.

Långhuset har haft nord- och sydportal. Tornets port har kunnat spärras med låsbom inifrån, vilket förutsätter en ursprunglig öppning åt långhuset.

Delar av långhusets inre remstycken är samtida med övre delen av murarnas uppförande. Urtag med spetsig vinkel markerar en tidig förekomst av virken som indelat innertaket i fält (en indikation på att ett platt innertak har existerat). Yttre och inre remstyckena har under någon period varit sammanbundna, vilket framgår av urtag för laxhak. Man kan därför antaga att den ursprungliga takkonstruktionen har haft huvudsträvor, snedsträvor och dragband, vilka har bildat en konstruktiv enhet för att möta takets laster och lett de nedåtgående krafterna mot murens stödyta.

Femtonhudratalets konstruktör av taket har uppenbarligen inte sett hur det ursprungliga taket i detalj har varit byggt. Denne har gjort en bockkonstruktion med vertikala strävor och större nedåtgående krafter på dragbanden, vilket har lett till större rörlighet vid extra belastningar och därmed större risk för läckage. Han har inte insett betydelsen av att dragbandens nedböjniing varierar med varierande belastning. Rötangrepp på många av dragbanden visar att taket har varit extra benäget för läckage.

Jag har inte kunnat upptäcka att de tre byggnadsdelarna långhus, kor och den absidliknande sakristian någonstans är förbundna i murverket. Långhuset är byggt mot tornet utan förband. De tre östra byggnadsdelarna har till utseendet samma sockelprofil. Skråkantens horisontella projektion varierar dock mellan 55 mm och 82 mm, vilket antyder olika tider för sockelstenarnas tillverkning. För att få linjeren sockel måste näraliggande sockelstenar ha samma mått på skråkanten. Långhusets och korets väggar har inslag av

cirka 37 cm höga stenar mot det normala 16 - 18 cm i skiftena. Det är befogat med en noggrann undersökning av varifrån stenen hämtats eftersom ytstrukturen varierar. En hastig betraktelse antyder att det nuvarande långhuset har föregåtts av ett tidigare långhus byggt i sten. Vid rivning av detta långhus har stenen återanvänts och till stor del huggits om till passande dimension. Det tidigare långhuset bör rimligen ha uppförts samtidigt med tornets nedre del.

Erik Lundberg framför i sin bok Byggnadskonsten i Sverige under Medeltiden 1000 - 1400 p 304 hypotesen att tornet skulle ha varit bundet till en stavkyrka. Hans argument bygger på två urtag med ett par meters mellanrum i tornets östmur, vilka skulle ha kunnat vara fästpunkter för grova bjälkar. Dessa bjälkar skulle på ej redovisat sätt ha varit kopplade till en stavkyrka.

Koret har det rumsliga formspråk, som på många ställen förekommer i östra Sverige. Jämför koret i Forshem! Kor av denna typ har börjat uppföras vid 1200-talets mitt och har oftast ett långsträckt trepassfönster i öster. I Husaby finns ett trepassfönster insatt i söderväggen. Det är naturligt att detta fönster tidigare har suttit i östväggen och flyttats till nuvarande plats i samband med att man har byggt till en absidliknande sakristia åt öster. Korets valv har i söder murats upp från grund. I norr slutar svicklarna ungefär på hörnens mitt. Detta antyder att vid valvslagningen byggdes någon anordning, som tog emot sidokrafterna, till exempel två strävpelare mot korets norra yttervägg. En hypotetisk sakristia på korets norrsida kan ha fyllt samma funktion. Förekomsten av en tidigare stödkonstruktion på korets norra sida kan lätt undersökas genom att sondera förekomsten av kvarliggande grundstenar.

Sakristian. Märken ovanvalvs visar att korets östvägg har delvis brutits ned för att kunna tillföra den absidliknande sakristian. Sakristians sten har helt avvikande struktur och har hämtats från ett annat stenbrott än övrig sten. Sakristian är bevisbart genom rivningen i korets östvägg tillbyggd senare än koret.

Det undersökta virket.

Furuvirkena från långhusets inre remstycken, de tre södra delarna av sakristians remstycken och de två armerade dörrarna är samtida med varandra och har kommit från träd, som vuxit i ett skogsbestånd där förnans tjocklek ned mot bergrund har varit för kort för att furans huvudrot kunnat växa ned till normalt djup. Varma och torra somrar är barrträdens årliga tillväxt normalt god, men så har inte varit fallet i detta bestånd. I början av trädens livstid har den årliga tillväxten varit god, dock med mycket kraftiga gemensamma svängningar. Vid högre ålder har den årliga tillväxten kraftigt avtagit. Under de senare hundra åren var den radiella ökningen 21 mm. Träden har haft en livstid av cirka 250 år.

En mycket utförlig analys ger inget stöd för att träden skulle ha fällts under 1100-talet. Ett virke från Kestad visar god passning

till den stora gruppen odaterade virken (de inre remstyckena över långhuset, tre virken i sakristians remstycke och de två armerade dörrarna, 'långhusgruppen'). Inte heller virket från Kestad kan dateras, men det sitter kopplat till ett virke av ek. Eken fälldes vinterhalvåret 1132 - 1133. Om sambandet är korrekt måste 'långhusgruppen' vara äldre än 1280 och rimligen yngre än 1230. Denna information är endast av värde om man i regionen vill söka furuvirken med liknande tillväxtanomalier, och vilka eventuellt kan datera 'långhusgruppen'. Det bör understrykas att virkena är odaterade men på grund av gemensamma tillväxtanomalier samtida med varandra.

Diskussion om byggnadsperioder.

Tornets nedre del har uppförts ett obekant antal år efter 1104. Det är känt att under 1100-talet långhus av sten uppfördes och att klocktorn av sten anslöts. Det är inte känt att något torn av sten skulle ha byggts i anslutning till ett långhus av trä.

Jag håller för troligt att i 1100-talet tornet har varit anslutet till ett mindre långhus av sten och att liksom på ett antal ställen i östra och södra Sverige och på Gotland man har rivit det romanska långhuset och återanvänt en del av byggnadsmaterialet i ett större långhus. På Gotland är denna byggnadsperiod förlagd till 1200-talets mitt. Märkligt nog är återanvänt trä från de romanska långhusen ytterst sällsynt och förekommer då i den yngre byggnaden såsom ställnings- eller förskalningsvirke.

Enligt byggnadsingenjör Roland Johansson, Lidköping, förekom brand i kyrkan år 1566. Ett provisoriskt nederbördsskydd byggdes, bl.a. med halm över valven. Det provisoriska nederbördsskyddet har inte skyddat långhusets gavlar, vilka bär spår av väderexponering. År 1596 förekom en nationell insamling till förmån för kyrkobyggnadens återställande i gott skick. Den stora kostnaden vid reparationsarbetet har troligen varit för att belägga taken med ekspån.

Kryssvalven med horisontell hjässa har uppförts någon gång efter att långhuset byggts. Formen låter ana att valven i långhuset och koret har uppförsts samtidigt. Valvtypen är inte daterande men ribbvalv är vanligt förekommande vid medeltidens slut.

Koret saknar synligt förband med långhuset. Byggnadsdelarna kan ändå ha uppförts ungefär samtidigt. Från Gotland finns tydliga exempel på att koret uppfördes innan det romanska långhuset revs, uppenbarligen för att tjänstgöra såsom församlingsrum medan ett större långhus uppfördes.

Dateringen av prov no 37 (trädfällning vinterhalvåret 1552 - 1553) visar att korets konstruktionsvirken inte utsattes för branden 1566. Denna typ av virken bevaras genom seklerna. Man kan därför förmoda att prov no 37 daterar valvslagningen. Vid den genomgripande ombyggnaden har alla takvirken raserats. Detta hindrar inte att valvet uppfördes med bevarade takvirken på plats eftersom valv måste slås under takskydd. Prov no 27 från sakristian visar att ombyggnad har skett vid denna tid.

Prov no 15, 16 och 25 (delar av remstycke över sakristian) har kvarvarande spikar och spår av spik på yttersidan (medtag spegel vid kontroll). Detta tyder på att virkena kommer från bindbjälkar i långhuset. några av dessa har måst avlägsnas vid valvslagningen. Spikbanden hör samman med ett platt undertak före valvslagningen.

Prov no 3 - 7 kommer från bindbjälkar, lagda efter branden och före det intressanta året 1596. Bjälkarna består av grovt tillyxade trädstammar och har formats utan elementär kunskap i byggnadsteknik

Bindbjälkar i romanska kyrkor har samma snittproportioner som erhålles vid de enkla beräkningar, som nutidens teknikelever erhåller när de tar hänsyn till hållfasthet mot torsionskrafter. Bindbjälkarnas utformning med tillhörande urtag för vertikala strävor visar att viktiga kunskaper i byggnadsteknik tillfälligt hade gått förlored. Många reparationer i kyrkor under 1700-talets första del visar också bristande yrkeskunskaper.

Dörren med kryssade ekbord.

Vid mitt besök 1975 tillsammans med landsantikvarien visste man inte var dörren hade suttit, men man antog att den hade tillkommit någon gång under förra seklet då kryssad panel på dörrar var vanlig.

Mitt motiv för provtagning var att de tre borden syntes ha ytbearbetats på ett sätt, som tyder på att dörren hade tillverkats av tidigare begagnade bord. Eventuellt skulle sågsnitten i övre och undre kanterna ha utförts för att avlägsna skadade delar. Efter datering visade sig min misstanke vara obefogad. Ekborden ger dock en anvisnig om att ekar har fällts inte endast för att bekläda en dörr utan av annan anledning, t.ex. att spåna taket.

Fältundersökningarna i Husaby kyrka utfördes 8/4, 9/4, 20/4, 26/4, 11/5, 27/5 och 1/6 1999. Träproven har återlämnats och är förvarade i kammaren plan tre.

Bilagor: Mätvärden av årsringarnas bredd i prov no 8, 17, 18 och 39.

8. Juni 1999
Alf Bråthen